San Diego

Är i soliga San Diego, California. På enormt stor skolkonferens, ISTE, med 20000 deltagare! Men innan konferensen startade lite turistande. Tillsammans med många andra besöktes det klassiska hangarfartyget USS Midway. Väldigt stort, med åldrad teknik kan tyckas men så är det ju 20 år sedan det togs ur drift, efter sista uppdraget i Desertstorm. Förutom fartyget många av de klassiska amerikanska flygplanen utplacerade på start- landningsbanan.







- Posted using BlogPress from my iPad

Hjul-kul

Ont i hälen och det tycker jag inte om. Springandet just nu lika med inget. Typiskt. Det blev till att damma av den gamla racerhojen istället. Men den kändes gammal, så det blev en tripp till CykelCity. Besöket slutade med två "Pinta". CykelCity är en utmärkt cykelbutik med ytterst kunnig, trevlig och hjälpsam personal. Pintorna rullade perfekt på dagens runda. Cykling är riktigt kul och behagligt, även om baken är lite öm. Så just nu är det kul med hjul och avsaknaden av löparskorna känns inget speciellt. Men, förbannade häl. Den typen av skador brukar kunna vara svåra att läka, på kort tid, vilket jag vill. Tur det finns cyklar och CykelCity!

Stackars Bornholm

Tur man inte är på Bornholm. Det lär åska där. Var är sommaren? Det är den 18 juni idag. En timma på stranden har det blivit. Och bad en gång... Nä, DMI, SMHI och YR, jag kräver skärpning och bättre väder!

Mot sydost

Dagens jakt på sol och värme förde oss mot sydost, till Ystad. Ett tag sen sist. En fin stad med ett levande centrum, många affärer och folkliv. Solen sken och vi bestämde oss att köra mot naturreservatet Hagestad. Här har vi gjort ett kort besök tidigare. Tyvärr blev dagens besök i detta vackra område lika kort. Precis när vi satte oss och började äta av matsäcken gick solen bakom mörka moln. Kallt blev det också. Vi tappade sugen. Var inte heller direkt klädda för vandring i området. Det får bli nästa gång istället.

Åkte istället tillbaka mot Ystad, utan att svänga av till Kåseberga. Solen kom fram igen och vi hamnade på den fina stranden i Mossby. Här la vi oss i sanden, i lä bakom en sanddyn, och vilade middag. Tämligen ensamma var vi.

240x3+1

Näst intill otroligt. En slump eller en medveten Volvo 240-träff på ICA Kvantums parkering? Tre genuina Volvo-bilar av samma modell och blå färg!


Inte nog med det. En till stod på en parkering i naturreservatet Hagestad utan för Ystad...


- Posted using BlogPress from my iPhone

Josefinelust på Kullaberg

Förra helgen en sväng norrut mot solen. Till Kullaberg. Vi gick en runda som innehöll glasspaus i Ramsvik och en naturupplevelse i Josefinelust.

 Sol och fika, sen började de skvätta. Körde söderut igen. Vi stannade till i Höganäs för inköp av fler Muminmuggar till "samlingn".
Sen hamnade vi av någon nledning i Domsten, norr om Helsingborg. Det var inte fy skam. Fin strand och solen kom åter. Det bev sommarsäsongsdebut när det gäller bad. Skönt.
- Posted using BlogPress from my iPho

Födelsedagsskumpa

Födelsedagsmiddag på favoritrestaurangen i Lissabon, Restó Chapito. En utsökt trerätters måltid med ett gott vin.
Tillbaka på hotellet möter en överraskning på rummet. En flaska mouserande vin och en tårta. Med hälsning från hotelldirektören. Blev tvungen att åka ner till receptionen och fråga varför detta stod i vårt rum. Det måste ha hamnat fel. Men det var jag som skulle ha flaskan och kakan bara för att jag fyllde år. Det kallar jag för service!

Portugisiskt vin är synnerligen gott. Ett axplock fanns exponerat på en vägg i hotellrestaurangen.

Så till sist. Gott är också kaffet och vaniljkakorna. Obrigado Lisboa för denna gång!

 

Sesimbra

Naturligtvis gick en av dagarnas utflykt till badpärlan Sesimbra. Lugnet före stormen om någon månad. Nu tomma hotell i väntan på turisterna. Hur ofta har man en Atlant-strand för sig själv? Det hade vi denna dag. Vattnet kristallklart och med behaglig sverigetemperatur, d v s knappa 20 grader Och himmelen är lika blå (nästan) som på bilderna.

 

Estoril - Cascais

Estoril och Cascais. En gång hyllad som Portugals Riviera, är idag en mix - skakad, inte rörd av tornprydda 1800-talsvillor, palmkantade gräsmattor, restauranger och strandcaféer. Dessutom mängder av hotellkomplex. Under andra världskriget var Estoril en tillflyktsort för spioner och exilkungligheter. Idag är Estoril känt bl a för sitt klassiska casino, som sägs vara förebild till Ian Flemings "Casino Royal".

 

Kustpromenaden är ca 2 km lång och sammanbinder Estoril med Cascais. Längs promenaden finns fina vikar med sandstränder. På promenaden går och springer massor av människor. En spännande utställning med olika konstinstallationer pågick också. Vi noterade att strandpromenaden och flera av husen och restaurangerna längs den blivit ordentligt uppfräschade sen vi var här sist. Det behövdes verkligen. Promenaden är idag ett tilltalande stråk.

Cascais är en gammal fiskeby som idag är en riktig charmig liten stad. Den gamla stadens bebyggelse i kombination med moderna hotell. Trevliga caféer, restauranger och engelska pubar. "Inkastarna", visst finns de, är sympatiskt trevliga och verkar inte bli sura om man går vidare till nästa ställe. En hel del svenskar och engelsmän blandas med lokalbefolkningen.

 

En liten promenad längs havet tog oss till ett ställe med höga klippor och fin utsikt, Boca de Inferno. Just ett inferno kan nog denna plats vara när stormarna från Atlanten väller in. Lite längre norrut ligger fyren Cabo Raso.

 

Kan tänka mig att nästa gång resan går till Portugal så blir Cascais basen istället för Lissabon. Lite omväxling kan förnöja. Då kommer en cykel att hyras. Omgivningarna och vägarna i denna del av landet inbjuder verkligen att färdas med tvåhjuling. Många stränder, badvikar och fyrar väntar på besök.

Sintra

Tåget tog oss till Sintra. Höga berg, skogar, vackra trädgårdar, sagoslott och fantastisk utsikt över Atlanten. Sintras centrum finns med på Unescos världarvslista. Med vår kombinerade tåg/buss-biljett entrade vi en tom buss som skulle föra oss upp i bergen. Tom var bussen bara till nästa hållplats. Där blev den enormt full av människor med samma tankar som vi. Hoppade av bussen gjorde vi och alla andra vid Palácio Nacional de Pena, efter en färd uppför på minst sagt slingriga vägar. Vi pallade inte allt folket utan gick istället tillbaka längs vägen.

Till Castello dos Mouros, morernas än gång så ståtliga försvarsborg. Nu en ruin, men en fantastiskt intressant sådan. Här tillbringades några timmar. Efter andlöst klättrande på murarna gick vi genom den pampiga skogen, med grymt stora träd, tillbaka 412 höjdmeter nedåt, till Sintra.

Småspringandes hann vi med lokalbussen, mot kusten, till Estoril. Inget besök på Cabo Da Roca denna gång alltså. Bussen passerade alldeles intill Circuito Estoril, d v s den berömda motorbanan, som för bara några år sedan var en av Formel 1:s tävlingsbanor. Innan vi nådde busstationen, med det berömda casinot som granne, passerade vi Estorils utkanter där lyx och flärd definitivt inte är lika påtaglig som nere vid kusten. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sintra: Världsarvsstad, charmigt, mycket folk = turister, fina byggnader (och mindre fina byggnader), vacker utsikt, hög luft och behagligt klimat.

Setúbal

Söder om Tejo-floden, ca 50 km från Lissabon, ligger Setúbal. Känd som en blomstrande hamnstad. Vi gick runt i en folktom stad. I och för sig var det söndag och affärerna stängda. Men knappt en människa syntes till. Tills... vi kom till något som visade sig vara en stor saluhall. Det var där folket var. Ett enormt utbud av lokal frukt, grönsaker, kött och fisk. Fiskar av alla möjliga och omöjliga sorter som vi aldrig tidigare sett. Tillsammans med humrar och skaldjur. Köpte jordgubbar som vi satte oss på en parkbänk och käkade upp. Varför säger alla att svenska jordgubbar är bäst. Just nu röstar jag på de härligt röda och saftiga jordgubbarna från Setúbal.

Floden Rio Sado rinner igenom Setúbal. Floden känns nästan som ett mindre innanhav. Där finns tydligen mängder av delfiner som man kan kika på om man har tillgång till en båt. Det får vi kika på nästa gång. Då kikar vi även på de vackra nationalparkerna som ligger i närheten. På andra sidan floden ligger en stor turistanläggning, Tróia. Troligtvis många tyskar där eftersom lokalbefolkningen försökte prata tyska med oss, vilket vi inte ville.

Nästan ensamma på detta lilla trevliga torgcafé drack vi den obligatoriska espresson och åt den lika obligatoriska vaniljfyllda bakelsen, pastéis de nata. Sen blev det till att leta upp busstationen för bussen tillbaka. Ajöss, Setúbal, och tack för kakan.