Sintra

Tåget tog oss till Sintra. Höga berg, skogar, vackra trädgårdar, sagoslott och fantastisk utsikt över Atlanten. Sintras centrum finns med på Unescos världarvslista. Med vår kombinerade tåg/buss-biljett entrade vi en tom buss som skulle föra oss upp i bergen. Tom var bussen bara till nästa hållplats. Där blev den enormt full av människor med samma tankar som vi. Hoppade av bussen gjorde vi och alla andra vid Palácio Nacional de Pena, efter en färd uppför på minst sagt slingriga vägar. Vi pallade inte allt folket utan gick istället tillbaka längs vägen.

Till Castello dos Mouros, morernas än gång så ståtliga försvarsborg. Nu en ruin, men en fantastiskt intressant sådan. Här tillbringades några timmar. Efter andlöst klättrande på murarna gick vi genom den pampiga skogen, med grymt stora träd, tillbaka 412 höjdmeter nedåt, till Sintra.

Småspringandes hann vi med lokalbussen, mot kusten, till Estoril. Inget besök på Cabo Da Roca denna gång alltså. Bussen passerade alldeles intill Circuito Estoril, d v s den berömda motorbanan, som för bara några år sedan var en av Formel 1:s tävlingsbanor. Innan vi nådde busstationen, med det berömda casinot som granne, passerade vi Estorils utkanter där lyx och flärd definitivt inte är lika påtaglig som nere vid kusten. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sintra: Världsarvsstad, charmigt, mycket folk = turister, fina byggnader (och mindre fina byggnader), vacker utsikt, hög luft och behagligt klimat.